Går man in på sin uppfödares hemsida.

Nu sprutar tårarna. Vovvar som gott bort... INga hundar jag känner eller ens träffat. Men smärtan som kommer när man läser i gästboken och minnerna man har .

För länge sedan dog min häst Derwen Estelle RWD 35. En welsh cob. Hon va inte gamal. Jag minns det som i går. Jag fick ett samtal-mamma ringde och bad mig skynda mig till stallet. När jag väl kom låg min ALLRA bästa vän. Som jag sovit i boxen med. Ridit på, lekt med. Allt där låg hon och frustade. När jag kom gnäggade hon och gjorde allt för att stå upp. Fick kastat mig ner på marken och famnat om min häst. Att se den vackra rulla runt och kasta sig. Va som att sticka in det trubbigaste som fanns i mitt hjärta. Tryckte min kropp imot henne och strök henne över ansiktet mellan ögonen som hon älskade.

Det gick inte att göra ngt åt det. Jag klarade inte av det jag gick därifrån. Höll mig för öronen och skrek JAG VILL INTE JAG VILL INTE!.... jag vände och gick därifårn. Lämnade min allra bästa vän gnäggandes efter mig. Åkte hem och låste in mig på toaletten.

Den dagen har jag i mitt huvud minst varje dag. Och har inte försen nu år senare berättat hur hårt det tog på mig.

INte längesedan fick jag ta bortfamiljen och min berner tik Tamtam.

Hon blev 12 år. Fina höfterfrisk som en nötkärna. Efter många om och men fick jag hem henne-en helt annan historia om varför jag inte hade henne hos mig ett tag.-Min lilla ängel va mitt allt och fanns där för mig i génom gymnasiet. kramarna, myset. Ngn att prata med. Ngn som älskade mig även trotts allt jag gjort... Hennes korsband gick av. Min pappa hade inte träffat henne på länge och fick först möjligheten att träffa henne på blåstjärnan. Så lycklig på tre ben har jag nog inte sätt en hund i helamitt liv.

Jonas va med mig in. Det fanns tre alternativ. Operation- om hon klarade narkosen och hur hon skulle må med rehab osv efteråt. Eller leva på maxad kotisonhalt och leva så länge det går eller ta bort henne. Efter om ständigheterna som gjorde att jag inte kunde ha hennes hos mig fanns inget val. Hon fick somna in. Minnet av att jag svek min bästa vän estelle är ngt som aldrig lämnat mig. Och jag skulle bestämt vara med när Tamtam somnade in. Dom tårarna som rullade ner från min kind då rullar än idag. Att hålla om den stora björnen i mitt knä.Och se hennes liv bara rinna ur mina händer. Där försvan en stor del i mitt hjärta. Men denna gången ville jag vara där för ngn som funnits vid min sida i hela hennes liv.

Den dagen jag tvingas hålla om Fago den dagen hoppas jag det finns ngn som plockar upp mig från golvet och hjälper mig därifrån.

Jag säger till alla jag känner som har ngn som betyder så mycket för dom att va med när det måste ske. Dom är någon om någon som funnits vid din sida igenom vått och tort. Nu är det vår tur att finnas där när dom verkligen behöver det. Bilden av estelle när jag lämnade henne bakom mig. Kommer ALDRIG försvinna... och jag ångrar inte en dag att jag satt där med Tamtam i mitt knä ....

Tro mig till er som fått mista er bästa vänn. Tårarna i kväll på min kind är med känsla för er ....

Kram från Cinzia