Fago & Theo

Alla inlägg den 11 juni 2008

Av Cinzia - 11 juni 2008 21:41

Detta ska nog vara ett genomtänkt bloggnings tillfälle.

Jag har grubblat och kännt och tänkt och tyckt. Som en sa. En blogg är en dagbok. Ens tankar och åsikter får skrivas ner här.

Harman en direkt skylldighet att "tänka" sig för här, eller får man skriva direkt från hjärtat ner på papper och kanske rentav ångra sig dagen efter? Eller är det bara okey i sin slutna dagbok, här hemma? Där ingen "ska" läsa?

Det finns nog oerhört delade meningar i detta. En del kommr nog tycka att .-Du vet ATT folk läser.

Men frågan kvarstår, ska man våga ha sin åsikt utan att bli "påhoppad". Den risken och frågan kommer besvaras efter denna blogg nu, tror jag!

Mitt namn är Cinzia, en 25 årig tjej och en glad berner ägare till den bästa av dem alla Fago.

Jag är en person som gärna uttrycker mig, har starka känslor, spontan, och kramsjuk. Jag tänker mycket, vänder och vrider tills jag öppnar munnen. Ärlig är jag. Men anser att en och samma mening kan framföras på massa olicka sätt.

Detta bloggande idag handlar om tankar om uppfödare.

JAg har ingen stark erfarenhet. minz Monica från Zandrina´s kennel. Min mamma ringde jämt jämt och hmm jämt. Hon svarade alltid, fanns där för mamma råd gjorde och stöttade. Allt från Tamtam´s skällande till att hon va orolig och allt roligt som Tamtam gjorde. Allt från 1 kg bananer om dagen till annat rackar tyg. Jag vet inte, men måste man trivas med sin uppfödare? Är det bannlyst att inte göra det? Är det ett måste att känna att man ska rekomendera, presentera och stolt bära namnet från sin uppfödare? Som jag tidigare skrivit i min blogg är att uppfödare är en egen ras grupp. Kanske rasgrupp 3? Terrier, ettriga, energiska, kamplystna :D?...

Den röda telefonen sätts igång direkt. Vem, vad,varför,hur?Den hunden, usch,avundsjuka,glädje? Osv... MEN man ska absolut inte dra alla över en kant. Absolut inte. Men så som jag personligen känner nu. Är jag tvivelaktig, ledsen med viss förståelse men besvikelse.

Jag har fått stöd och tröst i mina motgångar. Ledsen för att jag kanske inte förstår hur mycket tid det faktist tar med kennel, att personerna i fråga som driver en kennel vill ha ett eget liv. Jobbiga saker som sker och kanske rentav ensamheten som träder in i bland tungt arbete. Kanske besviken på mig själv som vill tro att man kanske har en kennel en avel för sitt brinnande intresse, sin kärlek till rasen, ett mål en inriktning, ett iver att få fram sina tankar om egenskaper inom ras etc. Vilsen i djungeln av att föder folk upp hundar för att ha råd, få pengar?. Jag talar inte för ngn om ngn eller i mot ngn, Det är tankar som rör sig hos mig. Jag har förståt att några vet i allafall till vår hemsida, eller mitt elelr Fago´s namn. Vilka vi är. Jag tror mig förstått att vi speglas relativt aktivt utåt. Jag gillar att förmedla fram och motgångar. Har gärna egen åsikt och ger blankafan i om en värld bland hundar riktas med irritation mot mig. Jag förtalar ingen utan bara säger hur jag känner.

I nu läget käner jag mig pressad, förbisedd, överrumplad, utnyttjad, förtalad.

Förbisedd för glädje och sorg jag delar med mig inte noteras. Mail som skickas, sms som printas i väg som inte får ngt gensvar. Allt från tonsiller som är borta till vårt Lp1. Då komemr tankar in, tid, ork,etc... som jag skrev tidigare. Folk jag aldrig träffat grattar mig för mitt lp. En liten sak för många men STOR för mig då jag knappt visste va lydnad va när jag hämtade hem Fago. Jag gillar att träna, och har i mina ögon trännat för otrolgit bra och ispirations givande träningsledare. Jag kan väll ärligt inte påstå att ngn annan direkt hjälp där har kommit från ngt annat håll. Mer än konstanterande och berättelser. Nu har ajg även fått höra andra vägar, om små fnattsnack om mig och Fago. antal tävlingar etc.. Ändå rätt kul, att folk har energin till att prata om oss. Fantastiskt finns skådespelare som visas på tv varje dag som inte paserar deras tankar, men om oss. Jag känner mig lite pressad, det är mitt egna fel. Jag pratar gott om Fago´s enormt lätt inlärda sida. Han lär fort. Jag sätter inga direkta förväntningar på oss, men jag vill mycket och fåt känslan av att jag måste prestera för vad folk vill tro. Min glädje över Fago kanske är långt i från vad en egentlig lyckad linförhet ska vara. Men jag talar gott om det och kan tolkas bättre än vad i andras ögon är.

Förbisedd är för det pratas om mig, gärna vid bra tillfällen att föra ngt bra på tal inom vissa sektioner. Ett namn som visar ansiktet utåt. Men lustiga är att jag själv vet inte om det, försen andra nämner det. Då komemr tankarna in, tid, ork, möjlighet som jag skrev ovan.

Och utnyttjad, mmm det lilla jag vet och de lilla jag kan är ngt jag vet fungerar för mig och Fago. min vilja att hjälpa är stor och enorm, men väldigt många folk som läser och folk som itne läser min blogg har dragit i mig. Allt från att passa en hund som vars hundspråk är helt rubbat, hjälp mig med det, en annan som är hanilsk(enligt ägare) hjälp mig med det, rasta hundar, hålla sällskap, träning, promeander tänk saker jag har. Jhapp jag sätter mig själv i situationen för jag själv säger JA! Kanske är det så att man bemöter andra som man villb li bemött själv?

Just nu känner jag mig besviken på uppfödare. VIlka rädslor dom skapar om sitt yttrandefrihet. Namn som inte får nämnas, hundar som bedrivs i avel som inte är fullt friska, smö snack och skit snack. oärlighet och fuffleri.

Jag är Cinzia, jag har en hund vid namn Fago. Vi två är två och har uppriktigt och brutalt ärligt ingen vidare relation till Fago ich min uppfödare.

Hon är en stark kvinna, kan tala för sig. Mer styrka än kan tänka många. Dock möjligen avståndet ?? som avgör att vi ingen direkt realtion har. Tiden, valpar, valp köpare, sina egna hundar. Händelser i livet. livet i sig. Allt. Men det tar inte i från mig mina känslor eller tankar.

Diskutioner kommer tas, åsikter kommer sägas. Jag skiter i vilket.

Jag önskar någon gång att få se min uppfödare i ringen igen. Eller läsa resultat från hundar ifrån samma kennel. Jag vill att det posetiva ska komma fram. Styrka inte ska bäddas ner av nergångar. Fan va skit jag kommer få för detta. Men visst är det bra jävla lustigt att man ska vara livrädd för sin känsla och sin åsikt.

En gnällig amatör som jag e... jag vet folk som undviker ta upp sin åsikt, sina tankar för inte hamna i rampljuset. För andra ska snacka etc. Ryckten. Men är det mitt fel eller är det min uppgift att egentligen förklara elelr ursäkta sin känsla coh åsikt över ngt man är ledsen och besviken med. FÖr jävligt. TIllochmed nu i min egna blogg är jag livrädd för att skriva: Jag trivs inte alls med min uppfödare**Oppps**

Men jag har ingen relation, vi bor inte undersamma tak, vi behöver inte älska samma färger. Och jag står på mina egna ben. Men visst önskar jag att jag va i andra skor ibland på de olika sakerna i världen som sker...

p.s min blogg, mina känslor, mina åsikter...fan va ångest man får nu... men Fago gillar mig ändå-mina väner gör så gott dom kan, och mamma finns alltid för mig...

Presentation


Fago & Theo

Bloggens Gästbok

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards